Skolbesök to-fre
Kategori: Allmänt
Skolbesöken var något jag väntat på med iver! Har vikarierat en del och speciellt lågstadier ligger nära hjärtat. Ena skolan vi besökte fanns i Dhaki, ca 3 h med bil från Kolkata. Det var ett lågstadium med klasser från "lower nursery" (ålder 4+ år) till årskurs 4.
Vi fick gå in i varje klassrum och berätta våra namn, vilket land vi kommer från och vad vi studerar. Dessutom övervann jag min skräck och sjöng duett (Ukko Nooa) med Elina inför flera skolklasser. Att sjunga inför en klass är något jag alltid fasat för och hittils lyckats slippa!
Lower nursery. Barnen i de lägsta klasserna var väldigt små, men de satt precis på samma sätt som de äldre eleverna i skolbänkarna och hade lektionstider och raster.
Upper nursery
Här sitter flickorna och pojkarna alltid på olika sidor av klassrummet, med mittgången emellan. På fotot åk 1
Smala bänkar
Krävande alfabet!
Skolbyggnaden i Dhaki
Skolans rektor och en lärare
Lärarrummet
Vi besökte också ett högstadie. De äldsta elevernas skoluniform är saree för flickornas del. Här pågår en kemilektion.
Vi hade matte med årskurs 4. Riktigt duktig klass som snabbt räknade ut talen i med huvudräkning!
När läraren lämnade klassen blev eleverna helvilda, speciellt när de fick prova Matteos ukulele! Indierna älskar musik!
Skolan börjar varje dag ganska sent på förmiddagen, kl 11. När vi kom in i klasserna var speciellt de yngre eleverna jätteivriga. Alla steg genast upp och sade "good morning" i en mun. Det var ordning och redan i klasserna, tills läraren gick bort för en stund. Då hade vi ca 40 vilda höns omkring oss och det gjorde nästan ont i öronen av allt ljud! Högljuddheten bland barnen hör väl kulturen till, barnen ropar och skriker högt åt varandra även när de leker och är överens. Kanske barnen var lite extra vilda när de hade gäster från fjärran Europa...
Grupperna kan vara enorma. En lärare kan ensam undervisa upp till 90 elever. En vanlig gruppstorlek i de skolor vi besökte var ca 40 elever/klassrum. Jag fick en uppfattning om att eleverna väntas lära sig en hel del verser och texter utantill. Engelska lärs ut från 4 års ålder, men kvaliteten på undervisningen verkar variera. Vi frågade 15-åringarna om de talar engelska, som svar skakade de på huvudet. När vi frågade en engelskalärare "what are they learning right now?", hamnade vi först upprepa frågan och sedan svarade hon "I don´t understand"... Det kom till slut fram att de övade engelsk grammatik...
Många ville röra i oss eller ta oss i handen
Barnen var glada och de flesta verkade trivas bra i skolan. De var väldigt lydiga mot lärarna och artiga när de tilltalade oss gäster. Vi fick hålla namnupprop för att kolla närvaron i åk 4, genom att ropa upp elevens nummer. När eleven hörde sitt namn, steg han eller hon resligt upp och svarade "yes mam" eller "yes sir".
Det var intressant att se en annan skolkultur och att få träffa så många spralliga barn!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Till sist lite om IIMC:s sponsorprogram:
IIMC har många sponsorbarn i sina skolor. En sponsor betalar 20 € per månad och med de pengarna införskaffas skoluniform, skolväska och skolmaterial till barnet. En liten summa pengar utbetalas till mamman för att hon skall kunna köpa mellanmål att packa med till sitt barn. Innan systemet med matpeng infördes, kom vissa barn med bara vatten till skolan (staten ger nuförtiden någon slags skollunch, men den lär vara av usel kvalitet och full av insekter). IIMC kan heller inte ge en summa för hela familjens bruk, eftersom det finns en risk att familjefadern super upp pengarna. Tyvärr är kulturen sådan är att männen tar sig friheter på sin familjs bekostnad. Utöver dessa förmåner får sponsorbarnets familj tillgång till hälsovårdstjänsterna vid IIMC:s kliniker och barnet får läxhjälp pga att gruppstorlekarna (upp till 90 elever per klassrum) inte möjliggör speciellt personlig undervisning.
Finland har läroplikt, i Indien har allt för många barn inte möjlighet att gå i skola. 48 % av befolkningen är analfabeter och 60 % lever under fattigdomsgränsen (definieras 37 rupee=0,50 €/person/dag). Just nu har IIMC över 5000 elever i sitt program och målet är att minst ett barn per familj skall få gå i skola. Helst väljs familjer som inte äger mark, där iaf ena föräldern är arbetslös. Ofta är det svårt att övertala en familj att låta sin flicka börja skolan, eftersom många föräldrar vill att de ska arbeta hemma istället. Eleven sponsras i huvudsak upp till klass 12, men om han/hon väljer att fortsätta till universitet eller college fortsätter sponsringen (månadssumman stiger inte för sponsorn).
Här kan ni läsa mer om sponsorprogrammet om ni är intresserade av att sponsra ett barn:
/Julia
