Ojämlikhet och grymheter
Kategori: Allmänt
IIMC:s mål är att hjälpa speciellt kvinnor och barn att få ett värdigt och tryggare liv. Idag fick alla vi volontärer lyssna till Dr. Sujits fru Barnali. Det här blir ett tungt inlägg men jag hoppas ni tar er tid att läsa igenom det, för jag tror att även om det gör ont att höra, är det viktigt att bli medvetna om vad som fortfarande existerar i vår globaliserade värld år 2015...
Här börjar ojämlikheten mellan könen gro redan då ett oskyldigt foster får sin början. Som jag nämnde i inlägget om barnrådgivning, är könsbestämning med ultraljud förbjudet eftersom pojkar här anses vara mer välkomna till världen än flickor. Lagen följs ändå inte, eftersom det mot 1000 pojkbarn föds endast 940 flickor. T.ex. i byar på landsbygden görs många aborter på basen av ultraljudsundersökningar och läkarna, utbildade eller inte, tjänar pengar på det...
Om en familj känner sig missnöjd med att ha fått ett flickbarn, kan mamman vägra amma barnet. Ofta överlever flickorna ändå tack vare komjölk. Medan pojkarna får njuta av näringsrik och god mat, får flickorna leva på mindre näringsrik mat i mindre portioner och känna undernäringen krypa på. Pojkarna skickas till skolan vid 7-8 års ålder, men planen för familjernas flickor att de skall arbeta hemma tills de gifts bort vid 13-15-års ålder. Den lagliga åldern för giftermål i Indien är för flickor 18 år och för pojkar 21 år, men lagen följs främst i städerna. Min egen lillasyster fyller i år 14 och tanken på att så unga gifts bort och mister sin barndom/ungdom får mig att må illa.
De undernärda kvinnorna blir gravida och får barn vid ung ålder. Näringsbristen och undervikten påverkar dem fysiskt och deras immunförsvar försvagas. Anemi är väldigt vanligt här. Redan 40-åriga kvinnor är mycket sjuka (i t.ex. tuberkulos) och många blir inte mycket äldre än så eftersom vård och mediciner inte finns tillgängliga där de bor.
Giftermålen är ofta problematiska här. Det är dyrt för kvinnans föräldrar att gifta bort sin dotter. Kvinnan får sällan välja sin man själv och hon bemöter faror om mannens familj endast är ute efter pengarna. Ofta rapporteras i de lokala nyheterna om gifta kvinnors självmord, men sanningen är mycket mörkare än så. När mannens familj fått pengarna, kan de vilja göra sig av med sin nya familjemedlem. Hon kan hängas eller så kan de kasta kerosinolja på henne (som används i köket för matlagning) och låta elden avsluta hennes korta liv. Ett fall nämndes, där byborna såg hur det rykte ur ett hus. När några män bröt sig in låg kvinnan övertänd på köksgolvet, mannen satt bredvid och grät och svärmodern satt och tittade på TV som om inget hänt. Till slut betalar familjerna åt polisen för att dödsfallet skall rubriceras som ett självmord.
Enligt Barnali sker 1 % av våldet mot män, oftast av politiska skäl. Ett stort problem gällande våldet mot kvinnor är att man inte bekämpar det på rätt sätt. Kvinnorna/flickorna kan bli tilldelade knivar eller rekommenderas bära på sig pepparspray för självförsvar, eller bli uppmanade att inte röra sig ensamma ute eftersom det kan vara riskabelt. Pojkarna och männen får leva som de vill och blir inte uppmanade att lämna flickorna i fred. En stor riskfaktor är bristen på toaletter i byarna. När flickorna går ut i skymningen eller tidigt på morgonen för att uträtta sina behov, väntar våldtäktsmännen i buskarna. Ibland tar de t.o.m. livet av den överfallna till råga på allting... Flickor som rör sig ensamma lever under kidnappningshot och kan falla offer för trafficking och prostitution. Blir de förda utomlands är chansen för indisk polis att hitta dem minimal.
Vi fick höra några sorgliga historier om hur det gått för några av IIMC:s sponsorbarn. Ett av dem var en 14-årig åttondeklassist, som ville gå i skola och få en utbildning, men vars framtid redan var förutbestämd av hennes familj. Hon presterade lovande i skolan och kom varje månad till IIMC för att lämna in sin rapport och få nytt skolmaterial. En månad saknades rapporten och organisationen gjorde ett hembesök till hennes familj. Där möttes de av en gråtande far, som först efter att hans dotter efter bröllopet hängt sig insett att familjen gjorde fel när de gifte bort dottern mot hennes vilja.
En annan ung flicka med hela livet framför sig njöt likväl av att få gå i skolan och drömde om att bli läkare. Det var något IIMC speciellt noterade i sina dokument och lovade stöda henne i. Hennes mamma var av annan åsikt och tvingade flickan att gifta sig. Det skedde, men flickan vägrade natt efter natt att sova med sin nya man, istället ville hon hem till sin mamma som hon saknade. Hon blev hemskickad i hopp om att hon skulle ändra sig, men när mamman lämnade hemmet drack hon en flaska med insektgift och hennes liv gick inte att rädda.
En 17-årig flicka kom gråtande till Barnali efter att hennes pappa dött i trafiken och mamman strax därefter drabbats av en njursjukdom som satt båda njurarna ur funktion. Mamman hade börjat svälla och var i behov av njurtransplantation, men det hade familjen inte råd med, vilket betydde att mamman var dödssjuk. Flickan visste att familjens situation betydde att det var slut på hennes skolgång och att hon behövdes hemma för arbete för att försörja sig själv och sin mor. Samma skedde för en pojke som precis gått ut högstadiet och miste båda sina föräldrar, mamman p.g.a. HIV. Han tvingades leva ett tufft liv, men ville inte sluta skolan. Det ledde till att han på dagarna studerade och jobbade med catering alla kvällar.
Det finns ett hem för handikappade nära indoor-kliniken. En stor del av barnen är trots allt inte funktionshindrade, utan föräldralösa. Barnali kallade in dem en efter en, och de fick komma framför oss och berätta vilken klass de går i. Alla barn bär på sig en tung historia, vissas är så tragisk att Barnali valde att låta bli att berätta den. Det var svårt att veta hur man skulle vara där man satt och lyssnade. Med tårar i ögonen lyssnade man till vad barnen gått igenom, men på samma gång stod barnet någon meter ifrån en och man ville förstås ge det ett varmt leende, för att det inte skulle känna sig så illa till mods.
En flicka miste först sin far och sedan sin mor. Hon var ett spädbarn när det hände, och trodde att mamman bara sov. Hon klamrade sig fast vid mamman och försökte ännu äta mjölk från hennes bröst, omedveten om att mammans trygga famn och närhet var något hon aldrig mer skulle få uppleva. En flicka var nära att aldrig ens få födas. Hennes mamma var gravid i åttonde månaden då hon fick veta att barnet är en flicka. Hon sökte sig till byns ”läkare” och ville abortera flickbabyn. Läkaren, som inte hade läkarutbildning, upplevde ändå att han inte kunde låta barnet dö i sina händer, utförde ett riskabelt men lyckat kejsarsnitt och räddade barnet i smyg...
De här historierna och många fler gav ännu mer perspektiv för hur förskräckliga saker människor kan tvingas uppleva och hur mycket hjälp och stöd fattiga länder skulle behöva för att kunna kämpa emot sina problem och bli av med ojämlikheten. Vägen till rättvisa är lång, men hoppeligen leder den ända fram i något skede, även om det sker i små steg. IIMC:s arbete är som en droppe vatten i ett stort hav, men de har redan lyckats förändra många människors liv genom sitt stöd.
Jag är tacksam för att ha fått en trygg uppväxt i en fin skärgårdsstad, gratis utbildning, haft friheten att vara ett barn och nu ha friheten att välja vad jag vill göra i framtiden. Jag har fått vara omringad av min älskade familj och många underbara vänner och alltid kunnat lita på att ingen av dem försöker göra mig illa. Jag har fått jobba om somrarna och vid sidan av studierna och fått njuta av att känna att jag gör nåt betydelsefullt tillsammans med trevliga arbetskamrater.
Uppskatta det ni har, uppskatta att våra beslutsfattare försöker göra sitt bästa för att vi också i fortsättningen ska ha det bra och berätta för era nära och kära hur mycket de betyder för er! Jag är i alla fall 100 % säker på att denna vistelse i Indien har varit och är lärorik och tankeväckande, och att jag kommer att uppskatta allting ännu mer när jag återvänder hem om knappa två veckor...
Kram, Julia
